Vikaren är den minsta av våra sälar och den som är mest beroende av is. Den lever framför allt i Bottniska viken, där den föder sina ungar i snölyor på isen.
Kännetecken
Vikaren känns igen på sin mörka päls med ljusa, ringformade fläckar, som har gett den dess engelska namn ”ringed seal”. Huvudet är litet och runt med kort nos. Den är mer skygg än gråsälen och ses sällan på nära håll.
Livet på isen
Vikarhonan gräver en lya i snön ovanpå isen och föder där sin unge i slutet av vintern. Lyan skyddar ungen mot kyla och rovdjur. Med varmare vintrar och sämre isläggning blir det svårare för vikaren att hitta lämpliga platser. Därför anses vikaren vara en av de arter i Östersjön som kan påverkas mest av ett varmare klimat.
Beståndet
Även vikaren minskade kraftigt under 1900-talet av samma skäl som gråsälen: jakt och miljögifter. Beståndet i Bottenviken har ökat sedan dess, medan bestånden längre söderut i Östersjön är små. Det är svårt att räkna vikare eftersom de ligger utspridda på isen, och osäkerheten i uppskattningarna är därför större än för gråsäl.
Naturvårdsverket har beslutat om skyddsjakt på vikare i Bottniska viken, men har varit försiktigt med antalet eftersom utvecklingen av beståndet är osäker.